Nu var jag precis ute med lillan för kvällen och tänkte att det skulle bli så skönt med en kvällspromenad eftersom det är plusgrader och mina ben å ryggen brukar kännas lite bättre efteråt.
När jag väl kommer ut kan jag inte välja vilket håll jag ska gå åt för det är värsta isgatan. Jag började iaf gå den vanliga vändan och borta där Wall parkerar sin sopbil började lilla bete sig lite konstigt. Kollade och drog mot sopbilen men jag tänkte inte mer på det utan fortsatte gå. Efter ett tag börjar en hund tokskälla och inte var det min vovve inte!!
Saga blev busig och drog lite men när jag vände mig och kollade mot sopbilen ser jag en av granntanterna med hennes feta labrador. Hon skrek att det är jättehalt och att jag ska gå försiktigt. Jag svarade väl nånting i stil med: Jo det är riktigt livsfarligt, man får gå försiktigt. Två sekunder senare plaskar det till och den stackars damen ligger raklång på mage och hunden tokskäller och drar mot vårat håll.
Jag tänkte att jag kan ju inte bara gå därifrån men inte heller gå dit när jag inte vet hur hundarna reagerar på varandra så jag ropade och frågade hur det gick och om hon behöver hjälp upp. Hon svarade iaf att det gick bra och sen reste hon sig. Jag fortsatte gå med Saga så hennes hund skulle lugna sig och sluta dra så den stackars damen klarar av att gå med den.
Sen gick jag hur sakta som helst och letade efter gruskorn så jag skulle få nå fäste på den hemska isen, det är verkligen helt sjukt. Blank is med vatten på, vem fan som helst skulle lyckas slå ihjäl sig.
Tack gode gud att våran vovve inte drar eller beter sig mysko ute, vette sjutton om jag skulle våga gå ut med henne då.
Jag är skräckslagen redan som det är och inbillar mig att jag kommer halka och bokstavligen slå ihjäl mig.
Nee imorgonbitti får Patrick gå ut med henne innan vi åker iväg, nu har jag ritat upp värsta skräcksenariot så jag törs fan inte!

Imorgon ska T till dagis igen, det ska bli så himla skönt för han har varit minst sagt rastlös dom senaste veckorna. Inte lätt att sysselsätta honom heller då han tröttnar på det mesta direkt. Han behöver verkligen få komma hemifrån och träffa andra människor än oss, man kan ju lugnt påstå att vi går varandra på nerverna alla tre ibland.
Patrick och Teo är iofs värst, dom retar upp varandra hela tiden. Som två småbarn, allvarligt.

Nej nu ska ja gosa lite framför tvn innan sängen.
Ha´re bra, hej!