Skitdag.

Imorse vaknade jag ganska tidigt.
Gjorde iordning mig å donade lite hemma medans Tilia sov vidare.
Patrick målade det sista i vardagsrummet, duktig duktig :)
Jag å Tilia tog tåget till Bollnäs vid elva och lunchade med Elin <3 Mysigt att träffa henne, låång tid mellan gångerna men det kan vi ju ändra på ganska lätt.
Några dagar sen jag var iväg å träna och jag börjar känna abstinens, rastlös i kropp å knopp.
Men imorgon blir det äntligen av :)

Jag har varit trött, ledsen och rastlös hela eftermiddagen/kvällen.
Teo har haft minst 5 utbrott över enligt mig oförklarliga saker. Vält bord och kastat stolar, han blir fruktansvärt stark när han blir arg. Efter att ha kastat en stol mot Tilia (som tack o lov inte kom hela vägen fram) fick han vara på sitt rum tills han lugnat sig, inte alls roligt.
Även fast han gjort fel blir jag jätteledsen av att höra han vara ledsen.
Jag tror det är minst lika jobbigt för honom för det är sååå mycket känslor och så mycket som händer i hans lilla kropp och i hans lilla huvud just nu att han knappt vet själv hur han ska hanter allt.
Trotsperioden är minsann ingenting att leka med, jag har hoppats i flera månader nu på att det ska gå över men det verkar minsann som om den inte är riktigt redo för att ebba ut ännu.
Jag älskar iaf mitt underbara ljushuvud nått så enormt och jag skulle göra allt för att underlätta lite i alla hans funderingar. Jag kan inte göra annat än att försöka distrahera honom med annat när jag märker att det är påväg att bli "onödiga utbrott" och försöka finnas där för honom jämt jämt jämt!

Tilia växer sååå himla fort, hon försöker nu lära sig krypa för fullt men lyckas ta sig dit hon vill oavsett.
Hon älskar att retas med sin bror och det finns ju inget roligare än att dampa lös rejält på honom så fort hon får chansen. Drar i öron, ögon, armar, kläder ja allt hon får tag i. Bara han är nära är hon nöjd :)
Stora stora flickan <3

Nu har P lagt sig så jag ska ta och göra detsamma. Jag anar att det ligger en extra mellan oss inatt också, det brukar bli så efter bråkiga dagar. Absolut inte mig emot, det bästa som finns är att vakna till Teos röst som hest viskar till mig: Sover du lilla gubben?
Då kan man inte göra annat än att börja dagen med ett leende på läpparna :)

Nu när jag sitter här alldeles ensam i soffan för första gången på jättejätte länge kan jag ändå inte göra annat än att känna mig fruktansvärt ensam. Nog för att jag jämt har nån av barnen hos mig men jag har ingen av mina gamla vänner kvar.
Jag och Anja var jämt med varandra, nu hejar vi om vi möts men inget mer.
Emelie var det enda som fick mig att känna hopp och vi har inte setts på över ett år.
Jag saknar dom, jag saknar att kunna ringa någon och bara veta att den personen finns nära och alltid kan få mig glad igen. Fan...


Kommentarer
Postat av: loijsan

Sover du lilla gubben? ;)) haha

vilken sötnos han e!!

2009-11-01 @ 01:26:08
Postat av: Eda

Förstår hur du känner med vännerna...

Det blir nog bättre ska du se.

Vill bara säga att jag tycker att du är världens bästa Mamma! Du är så jävla mogen och ansvarsfull och jag beundrar dig så otroligt jävla mycket ska du veta! Älskar fan dig, du är bäst!

2009-11-02 @ 10:54:47
URL: http://edas.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0