På ett sätt känns det som om det var igår, å andra sidan känns det som en evighet sen.

De sista dagarna innan farmors resa tog slut spelas upp i huvudet på mig allt oftare.

Varför tog jag inte tillvara på de sista dagarna mer än jag gjorde?

Varför var jag inte liite närmre när jag hade chansen?

Varför sa jag inte en extra gång att jag älskar henne enormt?

Varför sa jag till henne att det är nog ingen fara när jag skickade iväg henne med ambulansen?

Varför sa jag God natt, jag älskar dig, vi ses imorgon?, när hon redan var borta när vi sen sågs igen?

 

Kommer man någonsin sluta älta detta? Kommer det komma en dag då man kan hedra hennes minne istället för att bara sörja och vara ledsen över hennes bortgång?

Om det hade funnits minsta rättvisa i den här äckliga världen hade inte en så högt älskad människa tagits

ifrån oss för tidigt. Det är så många som sörjer och saknar, är det rättvisa?