Två månader.
På ett sätt känns det som om det var igår, å andra sidan känns det som en evighet sen.
De sista dagarna innan farmors resa tog slut spelas upp i huvudet på mig allt oftare.
Varför tog jag inte tillvara på de sista dagarna mer än jag gjorde?
Varför var jag inte liite närmre när jag hade chansen?
Varför sa jag inte en extra gång att jag älskar henne enormt?
Varför sa jag till henne att det är nog ingen fara när jag skickade iväg henne med ambulansen?
Varför sa jag God natt, jag älskar dig, vi ses imorgon?, när hon redan var borta när vi sen sågs igen?
Kommer man någonsin sluta älta detta? Kommer det komma en dag då man kan hedra hennes minne istället för att bara sörja och vara ledsen över hennes bortgång?
Om det hade funnits minsta rättvisa i den här äckliga världen hade inte en så högt älskad människa tagits
ifrån oss för tidigt. Det är så många som sörjer och saknar, är det rättvisa?
Mina älskade hjärtan.
Tilia säger ofta ; Mamma, jag är faktiskt ledsen fast jag inte gråter.
Hon saknar henne också, lilla tofflan. Hon har nog bara svårare att sätta ord på allt.
Att visa sina känslor och uttrycka sig.
Teo visar öppet och ofta hur han känner. Han pratar mycket om henne.
Frågar mig ofta om jag också saknar henne. Han har börjat med så djupa funderingar att han emellanåt
skrämmer mig. Lilla älskade Teo, på tok för liten för att behöva utsättas för det här.
Huvudsaken för mig är att vi pratar om henne, håller henne vid liv i våra minnen så
barnen minns henne som den fantastiska kvinna hon var.
Hon ville inget hellre än att se alla dessa småttingar växa upp, och jag är säker på att hon kämpade
i det tysta in i det sista för att det skulle bli så.
Älskade älskade farmor. Vi saknar dig så fruktansvärt...
Hon saknar henne också, lilla tofflan. Hon har nog bara svårare att sätta ord på allt.
Att visa sina känslor och uttrycka sig.
Teo visar öppet och ofta hur han känner. Han pratar mycket om henne.
Frågar mig ofta om jag också saknar henne. Han har börjat med så djupa funderingar att han emellanåt
skrämmer mig. Lilla älskade Teo, på tok för liten för att behöva utsättas för det här.
Huvudsaken för mig är att vi pratar om henne, håller henne vid liv i våra minnen så
barnen minns henne som den fantastiska kvinna hon var.
Hon ville inget hellre än att se alla dessa småttingar växa upp, och jag är säker på att hon kämpade
i det tysta in i det sista för att det skulle bli så.
Älskade älskade farmor. Vi saknar dig så fruktansvärt...
