Sleepless.
Påsarna under ögonen har växt till samma size som ica-kassar.
Nätterna jag jobbar är de bästa nätterna, så länge jag har folk omkring mig
kan man ha tankarna på annat.
Men väl hemma har mitt ständiga sömnbehov försvunnit och istället går det bara inte.
Vaken långt in på natten sen upp i ottan, rimmar dåligt och börjar verkligen påverka hela vardagen.
Med älskade P´s andetag strömmandes på ryggen ligger jag och minns hennes röst.
Önskar att jag bara kunde få prata med henne, höra henne säga att jag ska krama barnen ifrån henne,
att hon saknar oss och att hon älskar oss, höra henne fråga om jag pratat med annlouise, hur jag jobbar de
närmsta dagarna, vad vi ätit till middag.
Jag vill bara höra henne säga att allt kommer bli bra tillslut.
Känna lukten av henne och höra hennes hesa skratt.
Skulle verkligen vilja ha annlouise här nu, tröttsamt att älta själv.
Nätterna jag jobbar är de bästa nätterna, så länge jag har folk omkring mig
kan man ha tankarna på annat.
Men väl hemma har mitt ständiga sömnbehov försvunnit och istället går det bara inte.
Vaken långt in på natten sen upp i ottan, rimmar dåligt och börjar verkligen påverka hela vardagen.
Med älskade P´s andetag strömmandes på ryggen ligger jag och minns hennes röst.
Önskar att jag bara kunde få prata med henne, höra henne säga att jag ska krama barnen ifrån henne,
att hon saknar oss och att hon älskar oss, höra henne fråga om jag pratat med annlouise, hur jag jobbar de
närmsta dagarna, vad vi ätit till middag.
Jag vill bara höra henne säga att allt kommer bli bra tillslut.
Känna lukten av henne och höra hennes hesa skratt.
Skulle verkligen vilja ha annlouise här nu, tröttsamt att älta själv.
Karma.
Resan bokad och betald, i september åker vi till turkiet.
Vi toklängtar redan allihopa, det ska bli så skönt att komma bort från
vardagen och få ett avbrott från allt jävla elände om så bara för en stund.
Sorg och saknad stannar dock inte hemma, men jag hoppas vi får det bra trots det.
Senaste dagarna har varit tuffa, hittat massor av gamla födelsedagskort till både mig och barnen
ifrån henne. Hennes digitala bokstäver som skrivit "Grattis Tilia på din 3-årsdag önskar farmor Fagersta och Reidar."
har fått mig att brista ut i gråt ett flertal gånger bara idag.
Jag insåg att jag har fått mitt sista vykort ifrån henne. Väntar dock fortfarande på att hon ska ringa.
Jag och loijs köpte varsitt smycke med ett delbart hjärta och la ena halvan till henne och har en varsin halva själv.
Tidigare stod jag i duschen och Teo satt på toalettstolen och pratade med mig.
Efter en stund sa han: "Om man älskar farmor Fagersta jättemycket får man gråta mamma, och duscha med halsbandet på." Älskade Teo, hennes bortgång tar hårt på honom.
Han pratar mycket om henne och ofta är han orolig att jag ska bli ledsen om han t.ex råkat fråga om jag pratar med henne i telefonen innan han kommer på sig att det inte går.
Han var helt fantastisk på begravningen, jätteledsen var han men det gick väldigt bra.
Han köpte en stor solros som han ville lägga på skattkistan sa han, så det fick han göra.
Och ett kuvert med en teckning han gjort.
På hemvägen såg han lite lurig ut och säger efter en liten stund att han ville öppna skattkistan och bara gosa en snabbis med farmor fagersta men det fick man inte göra.
Ne usch nu ska ja göra mig klar för en jobbnatt.
Vi toklängtar redan allihopa, det ska bli så skönt att komma bort från
vardagen och få ett avbrott från allt jävla elände om så bara för en stund.
Sorg och saknad stannar dock inte hemma, men jag hoppas vi får det bra trots det.
Senaste dagarna har varit tuffa, hittat massor av gamla födelsedagskort till både mig och barnen
ifrån henne. Hennes digitala bokstäver som skrivit "Grattis Tilia på din 3-årsdag önskar farmor Fagersta och Reidar."
har fått mig att brista ut i gråt ett flertal gånger bara idag.
Jag insåg att jag har fått mitt sista vykort ifrån henne. Väntar dock fortfarande på att hon ska ringa.
Jag och loijs köpte varsitt smycke med ett delbart hjärta och la ena halvan till henne och har en varsin halva själv.
Tidigare stod jag i duschen och Teo satt på toalettstolen och pratade med mig.
Efter en stund sa han: "Om man älskar farmor Fagersta jättemycket får man gråta mamma, och duscha med halsbandet på." Älskade Teo, hennes bortgång tar hårt på honom.
Han pratar mycket om henne och ofta är han orolig att jag ska bli ledsen om han t.ex råkat fråga om jag pratar med henne i telefonen innan han kommer på sig att det inte går.
Han var helt fantastisk på begravningen, jätteledsen var han men det gick väldigt bra.
Han köpte en stor solros som han ville lägga på skattkistan sa han, så det fick han göra.
Och ett kuvert med en teckning han gjort.
På hemvägen såg han lite lurig ut och säger efter en liten stund att han ville öppna skattkistan och bara gosa en snabbis med farmor fagersta men det fick man inte göra.
Ne usch nu ska ja göra mig klar för en jobbnatt.
Men vafan!
Dagarna bara springer förbi, samtidigt som det går så segt och sakta.
Loijsan sa något tänkvärt och skrämmande, nu går vi alla och väntar på en begravning.
Sen finns det inte mycket mer att vänta på. Det är då resten av livet börjar utan henne.
Dagar Mili och loijs va här bara svischade förbi, hann bara säga hej innan det var dags att säga hej då
kändes det som. Det blev så tomt när de åkte hemåt, la mig på soffan och var bitter och somnade
av tristess. Så jävla dåligt.
Satt och kollade på gamla konversationer på facebook, sög till i magen när jag såg hennes namn där.
Läste igenom allt tok vi skrivit om, helt galet. Det är helt ofattbart det som hänt.
Det spelar ingen roll hur mycket man ältar och tjatar om i princip samma sak så fattar jag inte.
Att någon så stark och levande inte längre är just det, stark o levande är helt ofattbart!
Teo ska följa med på begravningen. Han pratar mycket om henne, frågar om henne och vad som händer härnäst.
Det är inte lätt att svara på allt, han blir dessutom jätteledsen så det är lättast att bara försöka prata om annat
innan det bär iväg helt. Klart att han får svar på sina frågor men mer än så blir det inte direkt.
Ne nu ska jag ta en latte och röka, det är det enda jag gör ordentligt känns det som.
Loijsan sa något tänkvärt och skrämmande, nu går vi alla och väntar på en begravning.
Sen finns det inte mycket mer att vänta på. Det är då resten av livet börjar utan henne.
Dagar Mili och loijs va här bara svischade förbi, hann bara säga hej innan det var dags att säga hej då
kändes det som. Det blev så tomt när de åkte hemåt, la mig på soffan och var bitter och somnade
av tristess. Så jävla dåligt.
Satt och kollade på gamla konversationer på facebook, sög till i magen när jag såg hennes namn där.
Läste igenom allt tok vi skrivit om, helt galet. Det är helt ofattbart det som hänt.
Det spelar ingen roll hur mycket man ältar och tjatar om i princip samma sak så fattar jag inte.
Att någon så stark och levande inte längre är just det, stark o levande är helt ofattbart!
Teo ska följa med på begravningen. Han pratar mycket om henne, frågar om henne och vad som händer härnäst.
Det är inte lätt att svara på allt, han blir dessutom jätteledsen så det är lättast att bara försöka prata om annat
innan det bär iväg helt. Klart att han får svar på sina frågor men mer än så blir det inte direkt.
Ne nu ska jag ta en latte och röka, det är det enda jag gör ordentligt känns det som.
Vit lilja.
Det har inte varit någon vidare uppdatering på sista tiden.
Har inte haft någon lust eller behov av att skriva av mig, men nu kommer det antagligen igång igen.
Har inte haft någon lust eller behov av att skriva av mig, men nu kommer det antagligen igång igen.
Det finns inget jag kan skriva eller göra som förändrar något, att stå bredvid och se på när någon man älskar och respekterar så högt tar sina sista andetag är en total känsla av maktlöshet.
Jag har ett extremt kontrollbehov, måste övervaka och ha ett finger med i allt.
Att stå bredvid och inte kunna göra någonting, inte ens styra ödet liiite åt det andra hållet, det ger mig panik.
Jag vet, vi vet vad som har hänt.
Vi har fått höra det av flertalet människor.
Kan man acceptera vad det innebär i vardagen?
Rent teoretiskt är det inga frågetecken, en enorm saknad.
Men i praktiken? En vardag utan denna underbara människa? Ofattbart. Bisarrt.
Låtsas som om det inte har hänt bara för att inte bryta ihop igen.
Inbillar mig att allt är som vanligt.
Sen kommer verkligenheten ikapp.
En käftsmäll, vågor av panik och tårar som inte går att hejda.
Gråter tills man knappt kan andas längre.
Hur kan något sånt här hända?
Våran högt älskade som alltid var så varm, bitter och kärleksfull.
Hon fanns alltid där, den fast punkten alla vilsna tonåringar behöver.
När hennes egna barn blivit vuxna och flyttat tog jag och min bror över.
Hon tog alltid emot oss med öppna armar, genom alla år.
Att mina barn inte kommer få växa upp med henne plågar mig.
Hon har funnits där för mig, jämt.
Det finns så mycket fint att berätta om henne, hon var helt fantastisk.
Pendlade mellan bitter och skojfrisk på bara sekunder.
Jag kan ju inbillia mig att jag förstår vad som har hänt.
Men att jag aldrig mer kommer få träffa henne, bli omfamnad av henne kommer jag aldrig acceptera.
Jag saknar dig så det gör ont, jag mår illa av tanken att du är borta.
I mörker och i ljus ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram de bilder där du ler.
Jag har ett extremt kontrollbehov, måste övervaka och ha ett finger med i allt.
Att stå bredvid och inte kunna göra någonting, inte ens styra ödet liiite åt det andra hållet, det ger mig panik.
Jag vet, vi vet vad som har hänt.
Vi har fått höra det av flertalet människor.
Kan man acceptera vad det innebär i vardagen?
Rent teoretiskt är det inga frågetecken, en enorm saknad.
Men i praktiken? En vardag utan denna underbara människa? Ofattbart. Bisarrt.
Låtsas som om det inte har hänt bara för att inte bryta ihop igen.
Inbillar mig att allt är som vanligt.
Sen kommer verkligenheten ikapp.
En käftsmäll, vågor av panik och tårar som inte går att hejda.
Gråter tills man knappt kan andas längre.
Hur kan något sånt här hända?
Våran högt älskade som alltid var så varm, bitter och kärleksfull.
Hon fanns alltid där, den fast punkten alla vilsna tonåringar behöver.
När hennes egna barn blivit vuxna och flyttat tog jag och min bror över.
Hon tog alltid emot oss med öppna armar, genom alla år.
Att mina barn inte kommer få växa upp med henne plågar mig.
Hon har funnits där för mig, jämt.
Det finns så mycket fint att berätta om henne, hon var helt fantastisk.
Pendlade mellan bitter och skojfrisk på bara sekunder.
Jag kan ju inbillia mig att jag förstår vad som har hänt.
Men att jag aldrig mer kommer få träffa henne, bli omfamnad av henne kommer jag aldrig acceptera.
Jag saknar dig så det gör ont, jag mår illa av tanken att du är borta.
I mörker och i ljus ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram de bilder där du ler.
