Vissa dagar är det ganska uppfriskande att bo med tidernas största kräk.
På sista tiden bara jävligt jobbigt och allmänt energikrävande.
Kämpa, kämpa, kämpa. Vem vet? Det kanske går över, växer bort typ.

Idag tog jag med mitt minihjärta till Emma o Fredrik. Behövde komma hemifrån, eller egentligen inte.
Eller joo, det också.
Det var skönt, men sen back to reality.

En riktigt käftsmäll.
Hornen växte ut på båda barnen och den där s.k sambon försvann lika snabbt som mitt tålamod.
Efter massa massa envist argumenterande med Teo som var på en nivå som faktiskt är moget för en två-åring men inte en människa på 20 år somnade han. Visserligen naken efter att pyjamasvägrat och testat alla sina 20 par kalsonger utan att hitta ett enda par som dög att pryda hans lilla stjärt.
Ganska precis när han gav upp började nästa.
Nappen och snutten flög först efter att hon starta sitt säng-hatande beteende. Kort där efter kom två tavlor, gardinen, kudden, madrassen, täcket och sist men inte minst en strumpa som hade gömt sig under madrassen.
Nu sitter jag och planerar att möblera om lite däruppe, men det är inte lätt med Teos jättesäng och allt annat som ska få plats. Men vid fönstret får hon inte har kvar sängen, då kommer jag aldrig mer få se nå gardiner där inte.
För övrigt lyser sambons frånvaro vid denna tidpunkt starkare än innan.

För ca en timme sen bestämde Tilia sig för att begrava stridsyxan och slå ihop sina stora.
Ca 10 minuter senare vandrar pappan i huset in, sätter sig vid datan, lägger sig på soffan.
Inte ett ord, inte en fundering om hur våran kväll har varit. Inte ett ord om vart fan han varit.
Ja ett riktigt jävla praktsvin helt enkelt.
Meen jag är inte bitter.

Imorgon ska jag ha ett möte inne i Bollnäs med tanten från arbetsförmedlingen, kom jag på såhär på kvällskvisten.
Jag ska även mest troligt ringa och mordhota äckel-gubben i Gävle om inte min vagn har kommit.
Som jag självklart hoppas att den har men befarar att den tyvärr inte.

Jag ska nu borsta mina tänder ihop om att dom ska hålla i några år till, sedan borsta mitt hår och grina en skvätt över att nästan allt lossnar när jag gör just det och sen lägga mig i min säng och hoppas på att jag får sova i den ensam!

Det var inte meningen att det skulle bli så jävla bittert, det bara blir så.
Jag funderar även på att lösenskydda bloggen, bara för att veta vilka som läser så man vet hur personligt man kan skriva. Det här är ju ett övertramp för min del, det skiter jag i.
Nu sängen.
Ha´re bra, hej!