Otroligt oengagerad bloggare.

Pinsamt. Riktigt länge sen jag skrev här sist.
Men kan ju passa på nu när det ploppa upp i huvudet att jag faktiskt bloggat och tyckte det var väldigt givande, för min egen del!
Att få skriva av sig om händelser, tankar och annat känns skönt.
Idag startar vi nedräkningen till turkietresan, 24 dagar kvar.
Jäklar va fort det har gått, hela sommaren.
Jag har jobbat o Patrick har både jobbat och hunnit haft semester. Sista veckan på hans semester nu sen börjar allvaret igen för både barnen och oss.
Teo hinner gå en vecka på dagis ungefär sen är det dags för inskolning på fritids, helt jävla galet att han redan börjar i förskoleklass PÅ EN SKOLA! Där det är massor av större barn, går från att vara äldst till att vara yngst över natten.
Det blir nog en stor omställning men jag hoppas så innerligt att det ska gå bra för honom!
Han hinner gå i skolan en vecka sen sticker vi, tillsammans med Emma, Fredrik o deras barn, Marika och Mikaela också.

Ska försöka ordna någon form utav hundvakt också, i tid för en gångs skull. Alltid ska allt göras i sista sekund.

Teo fyller år på lördag så då blir det barnkalas, införskaffade en sockervaddsmaskin o tänkte att ja va fan det måste ju gå hem hos ungarna! Ja mycket riktigt det gjorde det, men fyfasiken vilket slavarbete att stå o toksnurra på den där pinnen för att få till en halvful sockervaddsliknande skapelse.
Öva, Öva, Öva sen jäklar kan jag hyra in mig på närmsta cirkus :)

Pappa fyller 50 år snart, älskade pappa <3 Hoppas han blir nöjd med dagen och presenterna!

Eftersom jag är helt säker på att inte P läser min blogg kan jag ju skriva här om sånt han inte ska få veta. Han fyller också år snart o då tänkte jag ge honom biljetter till Magnus Betnér och Soran Ismails standup i Gävle i oktober. En skam för Sverige, det är nog riktigt bra när det är två duktiga som slagit ihop sig o dragit ut på turné.

Tilia, älskade Tilia. Flicksnärtan är som en virvelvind av känslor och fantasier, vilken underbar ålder! Hon har alltid någon att säga, tillägga eller tänka o tycka. O klok är hon också, mycket stolt över min lilla sockerärta!

Ne hualigen, nu får det räcka för den fär gången, o så kanske det inte dröjer lika länge innan det blir några rader igen :)
Ha´re bra, hej!

Tisdagmorgon.

En aning utvilad när man haft sexnattsvecka och äntligen fått sova hela natten i sängen, helt själv dessutom.
Patrick är nere o jobbar igen, hoppas och ber till gudarna att detta håller i sig nu. Barnen som är van att pappan skrotar på hemma tycker det är väldigt jobbigt men det är ju en vanesak.
Igår var vi ut till Åsveden en sväng, Ida fyllde 25 och bjöd på fika :) Barnen tycker det är mysigt därute och ett av de få ställen dom frivilligt följer med till utan att sätta sig på tvären.
Väl hemma sen kämpade jag med persiennerna från helvetet, tänkte att jag skulle fixa det medans darling är borta men det fick jag ångra. "Kan kortas av på bredden" stod det så fint, men inte vilket krångel det var. Efter timmar av blod, svett och tårar hänger de äntligen där. Såhär med facit i hand va det väl inte så jävla svårt men jag va på väg att slita av mig håret igår, på riktigt!
Nu ligger Teo och spelar lego på soffan och Tilia donar med sina dockor så jag ska krypa ner bredvid Teo o mysa lite innan det är dags att sätta fart på den här dagen också ;)
Ha´re bra, hej!

Mina älskade hjärtan.

Tilia säger ofta ; Mamma, jag är faktiskt ledsen fast jag inte gråter.
Hon saknar henne också, lilla tofflan. Hon har nog bara svårare att sätta ord på allt.
Att visa sina känslor och uttrycka sig.
Teo visar öppet och ofta hur han känner. Han pratar mycket om henne.
Frågar mig ofta om jag också saknar henne. Han har börjat med så djupa funderingar att han emellanåt
skrämmer mig. Lilla älskade Teo, på tok för liten för att behöva utsättas för det här.
Huvudsaken för mig är att vi pratar om henne, håller henne vid liv i våra minnen så
barnen minns henne som den fantastiska kvinna hon var.
Hon ville inget hellre än att se alla dessa småttingar växa upp, och jag är säker på att hon kämpade
i det tysta in i det sista för att det skulle bli så.

Älskade älskade farmor. Vi saknar dig så fruktansvärt...

Sleepless.

Påsarna under ögonen har växt till samma size som ica-kassar.
Nätterna jag jobbar är de bästa nätterna, så länge jag har folk omkring mig
kan man ha tankarna på annat.
Men väl hemma har mitt ständiga sömnbehov försvunnit och istället går det bara inte.
Vaken långt in på natten sen upp i ottan, rimmar dåligt och börjar verkligen påverka hela vardagen.

Med älskade P´s andetag strömmandes på ryggen ligger jag och minns hennes röst.
Önskar att jag bara kunde få prata med henne, höra henne säga att jag ska krama barnen ifrån henne,
att hon saknar oss och att hon älskar oss, höra henne fråga om jag pratat med annlouise, hur jag jobbar de
närmsta dagarna, vad vi ätit till middag.
Jag vill bara höra henne säga att allt kommer bli bra tillslut.
Känna lukten av henne och höra hennes hesa skratt.

Skulle verkligen vilja ha annlouise här nu, tröttsamt att älta själv.

Karma.

Resan bokad och betald, i september åker vi till turkiet.
Vi toklängtar redan allihopa, det ska bli så skönt att komma bort från
vardagen och få ett avbrott från allt jävla elände om så bara för en stund.

Sorg och saknad stannar dock inte hemma, men jag hoppas vi får det bra trots det.
Senaste dagarna har varit tuffa, hittat massor av gamla födelsedagskort till både mig och barnen
ifrån henne. Hennes digitala bokstäver som skrivit "Grattis Tilia på din 3-årsdag önskar farmor Fagersta och Reidar."
har fått mig att brista ut i gråt ett flertal gånger bara idag.
Jag insåg att jag har fått mitt sista vykort ifrån henne. Väntar dock fortfarande på att hon ska ringa.

Jag och loijs köpte varsitt smycke med ett delbart hjärta och la ena halvan till henne och har en varsin halva själv.
Tidigare stod jag i duschen och Teo satt på toalettstolen och pratade med mig.
Efter en stund sa han: "Om man älskar farmor Fagersta jättemycket får man gråta mamma, och duscha med halsbandet på." Älskade Teo, hennes bortgång tar hårt på honom.
Han pratar mycket om henne och ofta är han orolig att jag ska bli ledsen om han t.ex råkat fråga om jag pratar med henne i telefonen innan han kommer på sig att det inte går.

Han var helt fantastisk på begravningen, jätteledsen var han men det gick väldigt bra.
Han köpte en stor solros som han ville lägga på skattkistan sa han, så det fick han göra.
Och ett kuvert med en teckning han gjort.
På hemvägen såg han lite lurig ut och säger efter en liten stund att han ville öppna skattkistan och bara gosa en snabbis med farmor fagersta men det fick man inte göra.

Ne usch nu ska ja göra mig klar för en jobbnatt.

Men vafan!

Dagarna bara springer förbi, samtidigt som det går så segt och sakta.
Loijsan sa något tänkvärt och skrämmande, nu går vi alla och väntar på en begravning.
Sen finns det inte mycket mer att vänta på. Det är då resten av livet börjar utan henne.

Dagar Mili och loijs va här bara svischade förbi, hann bara säga hej innan det var dags att säga hej då
kändes det som. Det blev så tomt när de åkte hemåt, la mig på soffan och var bitter och somnade
av tristess. Så jävla dåligt.

Satt och kollade på gamla konversationer på facebook, sög till i magen när jag såg hennes namn där.
Läste igenom allt tok vi skrivit om, helt galet. Det är helt ofattbart det som hänt.

Det spelar ingen roll hur mycket man ältar och tjatar om i princip samma sak så fattar jag inte.
Att någon så stark och levande inte längre är just det, stark o levande är helt ofattbart!


Teo ska följa med på begravningen. Han pratar mycket om henne, frågar om henne och vad som händer härnäst.
Det är inte lätt att svara på allt, han blir dessutom jätteledsen så det är lättast att bara försöka prata om annat
innan det bär iväg helt. Klart att han får svar på sina frågor men mer än så blir det inte direkt.


Ne nu ska jag ta en latte och röka, det är det enda jag gör ordentligt känns det som.


Vit lilja.

Det har inte varit någon vidare uppdatering på sista tiden.
Har inte haft någon lust eller behov av att skriva av mig, men nu kommer det antagligen igång igen.

Det finns inget jag kan skriva eller göra som förändrar något, att stå bredvid och se på när någon man älskar och respekterar så högt tar sina sista andetag är en total känsla av maktlöshet.
Jag har ett extremt kontrollbehov, måste övervaka och ha ett finger med i allt.
Att stå bredvid och inte kunna göra någonting, inte ens styra ödet liiite åt det andra hållet, det ger mig panik.
Jag vet, vi vet vad som har hänt.
Vi har fått höra det av flertalet människor.
Kan man acceptera vad det innebär i vardagen?
Rent teoretiskt är det inga frågetecken, en enorm saknad.
Men i praktiken? En vardag utan denna underbara människa? Ofattbart. Bisarrt.

Låtsas som om det inte har hänt bara för att inte bryta ihop igen.
Inbillar mig att allt är som vanligt.
Sen kommer verkligenheten ikapp.
En käftsmäll, vågor av panik och tårar som inte går att hejda.
Gråter tills man knappt kan andas längre.
Hur kan något sånt här hända?
Våran högt älskade som alltid var så varm, bitter och kärleksfull.

Hon fanns alltid där, den fast punkten alla vilsna tonåringar behöver.
När hennes egna barn blivit vuxna och flyttat tog jag och min bror över.
Hon tog alltid emot oss med öppna armar, genom alla år.
Att mina barn inte kommer få växa upp med henne plågar mig.
Hon har funnits där för mig, jämt.
Det finns så mycket fint att berätta om henne, hon var helt fantastisk.
Pendlade mellan bitter och skojfrisk på bara sekunder.

Jag kan ju inbillia mig att jag förstår vad som har hänt.
Men att jag aldrig mer kommer få träffa henne, bli omfamnad av henne kommer jag aldrig acceptera.
Jag saknar dig så det gör ont, jag mår illa av tanken att du är borta.


I mörker och i ljus ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram de bilder där du ler.

Älskade.


Vissa dagar gör det bara så ont och saknaden växer sig större.
Älskade underbara du, mitt livs största förlust.
Jag skulle göra allt i världen för att kunna spola tillbaka tiden o
kämpa in i det sista för din skull.
Om jag bara kunde få en chans till skulle jag offra allt.
Du är saknad älskade hårboll.

Nytt år.

Mitt enda nyårslöfte får bli att vid varje tillfälle ta vara på tiden jag har med mina nära och kära.
Har under året haft hjärtat utanpå kroppen för många gånger, som om marken jag stått på öppnat sig
till ett enormt stort hål. Först när våran älskade Marika blev svårt sjuk och sen när Mattias skrämde slag på oss alla genom att fördärva sitt ansikte.
2011 har inte varit det bästa året, snarare tvärtom.
Jag har jobbat massor, pluggat och knappt hunnit se hur underbart mitt liv är bara jag sätter mig ner
och släpper allt.
Våra barn är fanstastiska, vi har verkligen lyckats forma dom till otroliga individer som är enastående på alla tänkbara sätt. (Ja en sista gång på året får jag briljera över våra otroliga barn.)

Trots massor av jävla motgånger har detta år stärkt mig.
Jag är massor av erfarenheter rikare och jag har verkligen lärt mig att ta tillvara på varenda minut jag
får med mina nära.
2012 ska bli fullt av lycka, förhoppningsvis massor av stunder tillsammans med alla mina älskade och ett friskt år önskar jag mest av allt.










Nu ska jag mysa ner mig i soffan med min älskade Patrick och bara vara tacksam över att
ännu ett år börjar tillsammans med honom.
Ha´re bra, hej!

Sorglig.

Jag har övergett bloggen, tagit lite tjänsteledigt.
Hinner varken med mig själv eller någon annan känns det som och
bloggen ligger inte högt på prioriteringslistan.
I helgen ska vi iaf till tälje, eller iaf jag och någon av barnen.
Passa på att ge barnen lite kvalitetstid med en förälder när tillfället ändå ges.
Lilla Mili har fyllt två år och det ska firas.
Får se vilken av barnen som åker med.
Ha´re bra, hej!

Roadtrip.

Drog iväg på min allra första miniroadtrip förra veckan.
Packade in båda barnen i bilen och styrde Saaben mot Södertälje.
Stannade till i Uppsala och hämtade upp Mr and Mrs Tics som skulle hämta Flöts bil någonstans.
Efter en snabbvisit i faderns husvagn hoppade barnen glatt in i bilen och for vidare mot Loijsan.
Gooodegud vilken hysterisk miljö, skulle få magsår deluxe av att bo där nere!
Det positiva är att där gäller inga bonderegler som det gör här, dom kan åtminstone köra bil som man ska.
Teo som de flesta vet är Nino fast i mänsklig form gjorde att jag tjatade arslet av mig och
när jag precis var påväg att hoppa från balkongen åkte han och Loijsan på affären en sväng och tillbaka kom en nöjd unge.
På lördagen åkte Patrick och Teo hem, så stannade jag och Tille en natt till.
Trodde det skulle bli ett himla liv om lilla loppan skulle somna själv utan T men det gick kanon.
O lilla Tille och Mili lekte glatt nästan jämt, roligt att se om dom kommer komma överens om några år?
Riktigt tråkigt att åka hem, känns liksom inte som man umgåts färdigt när det är dags att åka.
Men nuuu så väntar vi med spänning på att familjen ska packa sig upp hit inom kort, förhoppningsvis.


Oj såg nu att jag glömde publicera det här inlägget för några dagar sen.
Såå ja gör det nu!
Ha´re bra, hej!

Bildbomb och lyckorus!

Äntligen. Äntligen. Helt sjukt!
Körkort, är inte det vuxenpoäng eller vad?
Gud vilken otrolig lättnad.
För övrigt har jag stått i våran lilla skrubb hela helgen, donat och härjat medans
Marika var borta. Det har varit fullt från golv till tak innan med skit o diverse "braohagrejjer" men nu är det
enbart Marikas rum liksom, eftersom hon sen en tid tillbaka bor hos oss.
Så istället för massa ord slänger jag in bilder nu för jag är aptrött!


Viggo o Tille :)


Hundvakt åt lilla Muffin en dag till barnens stora lycka!


Teo överlycklig när farfar kommit med massa kantareller!
Mamman mindre lycklig när allt ska rensas.


Teo hittade en ny vän som han tillslut högg på mitten med en pinne.


Jag tycker om att ha håret i en bulle. Just denna variant med hjälp av en strumpa.


Fyndade dräkter till Teo! Mycket uppskattat kan jag lova!


Teo påväg till en kompis på kalas :) Snyggaste ungen jag sett!


Skrubben efter en liten minirenovering.


Lite suddiga bilder med mobilen men skitsamma :)


Andra sidan.


Lite förvaring av Marikas pärlor och brickor.


Självklart måste hon ha kort på mina underbara ungar också, dom om
hon inte får nog av dom annars :P


Lite mer braohalådor.


Justja, körkort vare ja :D

Ne nu ska ja försöka dona med kläderna barnen ska ha imorgon, fotografering på dagis :) Lattjo!
Hoppas det blir bra och att Tille inte sliter ur sina hårtoffsar innan!
De va allt för mig!
Ha´re bra, hej!

Riktigt arsel!

Den där äckliga dagen kommer svettsas fast i mitt minne.
Åkte upp till Bollnäs och kände att nu jävlar kommer det här gå vägen.
Blev verkligen grillad av den värsta satkärring världen har skådat,
fick göra allt man kan tänka sig.
Signalreglerad korsning, cirkulationsplats, start i lutning, backa runt hörn x2,
fickparkera, passera järnvägen, köra landsväg, köra i stan, ja men listan kan göras lång.
Men jag är ju så jävla bra så det är klart att jag gör allt kanon.
Styr kosan tillbaka mot folkets hus med ett litet leende på läpparna, där fick du din skata!
Stannar bilen och tänker, men kom igen nu då, sätt lite fart och ge mig det där jävla pappret
så jag kan sluta må illa.
Med sina skrikrosa målade läppar säger hon sedan: "Jaa Madeleine, hur tycker du att det här gick då?"
"Jag tycker att det gick jättebra!"
"Ja det gick bra men räcker dessvärre inte till ett godkännande."
Jag fick en stor klump i magen och tänkte men kära nån, hon måste ju skämta?!
"Är det en 90-väg så ska man köra 90km/h och det gjorde inte du, du körde bara 80."
Med skakig röst får jag ur mig:
"Ehm, det måste väl vara helt okej sålänge man inte har massa trafik bakom?"
Tillägger dessutom att detta var 8,30 i bollnäs, dvs att det inte är en själ ute.
"Nej, det är inte okej för att varken väglaget eller vädret berättigar dig att hålla sån
hastighet, det framkallar bara irritation och vansinnesomkörningar!"

"Men det fanns ju ingen bakom, och man ska väl ändå situationsanpassa hastigheterna?"
Jag var dessutom vid det laget så jävla arg på denna människa att jag valde att avsluta diskussionen innan jag klöste ur ögonen på henne!
"Ja men Madeleine, misströsta inte. På´t igen bara! Allt annat klarade du ju galant."
Får pappret och rutan är ikryssad, inte godkänd med motivering 25. Övrig, överförsiktig.
Men ärligt talat, tror hon själv att jag kommer ligga och glida 80 när jag väl har det där jävla körkortet?
Jag tänkte att det är säkrare att ligga på 80 när det inte är nån trafik istället för att råka köra några km/h för fort.
Jag blev riktigt besviken och såhär i efterhand ångrar jag bittert att jag inte kvaddade bilen.
Det är en sak om man kuggar sig på uppenbara fel, kör emot rött, missat stopplikt, inte kunna manövrera bilen osv, men när det är på en sådan svag och luddig orsak som 10km/h känns det
faktiskt en aning orättvist.

Jag kom hem och var en riktigt surpuppa hela dagen, intalade mig själv att jag fan inte ska ha nå körkort! Aldrig mer ska jag köra en bil.
Efter ett tag ordnade det upp sig också så jag bokade en ny tid, ville först inte ha en tid i Bollnäs men
insåg att det är enklast. Men nu sitter jag ännu en gång med en klump i magen och tänker:
Vafan, tänk om det är den där skatkärringen som står där nästa gång också, vad fan gör jag då?!
Sitter nu och ärligt talat funderar på att ringa och avboka den där jävla tiden, det är fan inte värt det!

Pirrar i magen, men fel sorts pirr...

Vaknar flera gånger varje natt, helt kallsvettig med värsta panikkänslan.
I drömmarna är jag totalt dagvild och varje gång jag vaknar tror jag att det är den dagen.
Dagen med stort, bestämt D.
Torsdagen den 1a september.
Kommer jag ens överleva?
Är det verkligen hälsosamt att på fullaste allvar gå med ständigt magknip flera veckor i förväg?
Vad är det värsta som kan hända?
Antingen så är jag lika hardcore som vanligt eller så skiter sig allt och jag ringer gråtandes till Patrick
och söker lite bekräftelse för att återfå en del av det självförtroende jag just förlorat!
Hoppas det regnar den Dagen. Då syns inte mina tårar när jag skamset vandrar mot bussen igen.
Jag är inte det minsta troende, jag förbehåller mig rätten att ta avstånd från alla sorters religioner men om det finns någon form utav högre makt önskar jag verkligen att den kan finnas på min sida.
Bara den endaste Dagen, torsdagen den 1a september.

Bilder.

Har inte lust eller tid att blogga längre.
Men lite bilder bjuder jag gärna på ;)


Farbror Frej på galej!


Tröttsnorpa sover sött i sin säng :)


Hillbillyboy Marcus skjutsar runt på Tilledill.


Som slutligen slocknade i skrindan.


Glupsk.


A face only a mother can love.


"Moooogela, mooogela" Teos läte när han leker spöke.


Tille ville plocka bort varenda kärna innan hon åt.


Tille är lättroad som vanligt.


Det vackraste jag vet <3


E.T phone home.


Fettobobba is in town.


Mongo-Tille klarar vardagen trots sitt svåra handikapp.


Einstein.


Fika på café symfoni.


Strax därefter blev det glass på dollar. Tjockungar.


My psyko-brother Martin Mögelöga.


Lattjolajban i skogen.


Tille ville vara lika hardcore som sin mamma och ha nagellack.


Tille myser med morfar på badstranden.


Teo med sin "häppiga" Ben 10 klocka.


Gullegos nu på morgonen.


Tille, Moa och Mattias är bara retards.

Jag har inte tid att vänta på det här äckliga körkortet.
Ska upp till studievägledaren idag och orkar inte hålla på och förlita mig
på andra människor som skjuts. För dyker något oväntat upp sitter jag i skiten.
Idag är det verkligen en sån där snusk-stress-dag och båda barnen tar enbart de höga tonerna dagen till ära. De enda gångerna dom är sams och har roligt med varandra är när dom låter som 14
galna jävla elefanter.
Jag släcker hellre en lägereld med mitt ansikte. Jag orkar inte med den här dagen!

Usch.

Idag är en sån där dag som jag bara skulle ha struntat i att kliva ur sängen om jag kunde.
Tilia har skrikit i två timmar snart, vägrar sova och tror att hon ska gå ner. Riktig skata.
Nu blev hon tyst där uppe och då kan man tro att hon äntligen lagt sig och lugnat ner sig, men nej du!
Hon sitter säkert bara och river sönder tapeterna.
Känslan av att allt bara är totalt värdelöst kom olämpligt när tilia har en sån jobbig kväll.
Ska jobba imorgon igen, skönt att få lite semester!

Ha´re bra, hej!

Sena sommarkvällar.

Även fast ni stackare som fortfarande troget hänger kvar o läser min blogg mellan varven är värdelösa på att lämna kommentarer tänker jag bjuda på bilder från de senste veckorna.
Ja men det var ju väldigt generöst av mig, tänka sig att även denna bitterfitta har sina ljusa stunder.

Elias och Liam.

 

Mili och Mikaela.

 

Klätterkusen T.

 

Mili, Tille och T.

 

Olivia och farmor.

 

Tille och Mili.

 

Tille helt förkrossad när Mili inte ville hoppa mer med henne.

 

Emilia rymmer iväg med dockvagnen :)

 

Säkrast att hålla i sig :)

 

Emilia hittade på Tilles gamla hjälm. Jag jobbade så Moa fotade lite folk medans, tur det :)

 

Mattias och Loijsan.

 

Pappa ser lite missnöjd ut medans Mattias döljer sin skadeglädje sämre än vanligt.

 

Jenny, Veronica, Annika, Olivia och Marika fastnade på en o samma bild.

 

Älskade farmor.

 

Mikaela.

 

Marika.

 

Stefan hittade hit, riktigt trevligt!

 

Massa hungrigt folk.

 

Elias ser minst sagt misstänksam ut där i hörnet.

 

Pappa hade det lite körigt med köttet vilket resulterade i kolbitar men det gick ju ändå :)

 

Jag hittade hem efter en heldag på jobbet och lyckades fastna på en bild.

 

Jag vet inte vad mikaela är så förskräckt över men det måste ju vara nå riktigt otäckt.

a
Kafferep på Flöt och Ernst baksida.


Jag och Tille passade på att gosa lite innan vi gick ut och lekte :)


Väl därute fångade jag Teo och tog ett kort!


Ett stycke farmor lyckades även fastna på bild.




Patrick tvättade bilen och var nöjd med slutresultatet.


Jag var över till grannen och fick mitt hjärta krossat av denna skönhet!


Dagsfärsk bild på Tille precis innan hon gick upp och sov middag. Älskade unge!



Loijsan och Mili har som ni ser varit här en sväng, Stefan m. fam va också här men Erik va tyvärr inte med:( Länge sen jag träffade dom nu så det var tråkigt men det går fler tåg.
Farmor har varit här i två veckor och åkte hem igår, har varit så roligt att ha henne här.
Jag har jobbat på som vanligt och Patrick med, i helgen jobbade jag när Patrick äntligen var hemma.
Igår åkte han och idag är jag ledig, barnen vaknade på lika strålande humör som vanligt när dom
inser att pappa inte är hemma.
Tille ligger och vilar nu medans T ligger och slöar på soffan bredvid här.
Marika kommer hem idag och då ska jag passa på att åka och handla lite med Moa. Hann inte riktigt med det i helgen, och hade inte direkt lust med det heller så då tar jag det idag.
Nu ska jag sätta fart med tvätten medans det är lugnt här.
Ha´re bra, hej!

Bildbomb deluxe.

Bloggen ligger långt nere på priotitetslistan just nu, massor av annat som jag hellre spenderar tid på.
Men nu har jag massor av nya bilder och inget att göra innan det är dags att sova så här kommer lite nytt :)



Teo tokar som vanligt till Tilias stora lycka :)


Mina fina :)


Tilia gosar med sin morfar.


Teo kikar fram :)


Tilia sitter och ritar med hennes gammelfarfar som oväntat dök upp en dag :)


Mellanmål i studsmattan som visade sig vara ganska liten när hela familjen tog plats där uppe :)


Plötsligt en dag var T redo att ta bort stödhjul och lärde sig cykla utan direkt!


Det var han mycket stolt över och blev genast generad av all beröm :)


Tilia fick en ny cykel som hon sitter på hela dagarna sen dess...


Tilia, dockan som heter Sessan eller Bettan beroende på Tilles hurmör och gammelmorfar satt och lekte länge och väl med alla Tilias saker som hon envisas att släpa runt på.


Teo krängde iväg sin gamla cykel för en hundring
till Elias. Börjas i tid likasom sina kära pappor ;)


Teo fick en tidig födelsedagspresent för att han varit så duktig och tagit
bort stödhjulena. En ny cykel som han fick välja själv för några månader sen inhandlades idag.


Ne nu får det räcka för den här gången, måste hinna duscha innan det är dags att sova.
Kort dag imorgon sen kommer farmor fagersta och kanske loijsan och mili :)
Ha´re bra, hej!

Slitet.

Det bara hänger där som ett trött jävla svinto och stirrar rätt ner!
Har inte klippt mig på flera år nu igen, o det är inte vackert kan jag lova!
Jag är ju så skrämmande ekonomisk att jag inte prioriterar en sån sak direkt, men nu är jag less på det här. Det går ju inte att borsta det längre, alla tovor jag försöker borsta ut lossnar. Halva peruken
sitter kvar i hårborsten, o då är jag jättenoga och inte borstar när det är blött för då är det TOTALT omöjligt.
Så nu sitter jag och slösurfar o letar efter någon lättskött bra frisyr, men det finns ju ingen.
Jag kommer ju gråta ändå, mitt älskade äckliga toviga hår <3
Men imorgon så finns det en viss risk att hårtrimmern åker fram. Någon gång i livet ska man ju
raka av sig allt.
Nu ska ja glo på tvn istället, i väntan på att jag kan borsta håret imorgonbitti.
Ha´re bra, hej!

Lite smått irriterad.

Det är allt för många människor som jag har fått en helt annan syn på den senaste tiden.
Somliga är idioter rent ut sagt, medans andra bara är lite fucked up!
Då de senaste veckorna varit asjobbiga och med snabba vändningar märker man vilka
som faktiskt hänger kvar efter varje vändning.
Jag är bara så fruktansvärt trött på människors påhittade engagemang, men va tyst istället för
att göra dig till åtlöje och såra andra.
Så tycker jag iaf, och nu vet alla om det så nu är det ur världen!

Patrick har jobbat borta i några veckor nu, snart når han ett personligt rekord tror jag ;)
Marika har varit hemma ifrån sjukhuset i två veckor och bor hos oss tillsvidare.
Det blir ju såklart lite pusslade med tider till njurläkare, provtagningar, röntgen, cellgifter osv men
tack och lov finns det några vänliga själar som ställer upp ;) Skulle underlätta att ha ett eget körkort
när något som detta inträffat. Men tack vare Elizabeth så kommer jag förhoppningsvis ha det snart :)
Jag är snart färdig i skolan, vilket känns skit för att jag har inte en jävla aning om vad jag ska göra till hösten, vet inte om jag ska fortsätta plugga eller söka fler jobb. Förhoppningsvis kommer jag
komma på något bra.
De senaste veckorna har varit rätt så hektiska. Jag har haft min praktik som jag skrivit tidigare nere på HC, samtidigt som jag pluggat ikapp massor av rester sen tiden i Uppsala, tjuvstartat mitt sommarvik med massor av extra skift typ kvällar direkt efter HC, skrivit in mig på körskolan och ska ta körkort, hinna sköta hem och barn och samtidigt ge Marika den tid hon behöver att sitta och bearbeta allt som hänt henne har varit det jag spenderat tiden på. Lördag-söndag jobbade jag sammanlagt 23,5 timmar och hann knappt se skymten av varken barn eller karl på hela helgen.
Den här veckan jobbar jag också massa extra. Igår, idag, imorgon och fredag vad jag vet än så länge.
Lördag är det tänkt att jag ska hinna med min familj lite, spendera lite kvalitetstid med mina hjärtan.
Veckan efter det har jag typ 2 körlektioner varje dag, kvällsskift och sen jobb hela helgen, och skolan då såklart för då är min praktik slut.
Nu ser det ut som om jag har gnällt tillräckligt om hur fruktansvärt upptagen jag är, haha!
För första gången i hela mitt liv är det verkligen full rulle från morgon till sena kvällarna och såklart måste jag få gnälla över det samtidigt som det är väldigt givande och fruktansvärt bra med lite extra klirr i kassan för en gångs skull, om så bara över sommaren ;)
Snart kommer nog Marika hem, hon har varit i Bollnäs med pappa och ätit pizza så jag bad dom handla hem lite så jag kan baka något till HC och ta med som tack att dom varit så himla förstående och snälla och duktiga och lärt mig MASSOR. Jag har haft helt fantastiska handledare som visserligen är lite högt utbildade egentligen för att ta emot en usk-elev men det är jag tacksam över!
Ne nu ska jag nog försöka vika in lite tvätt innan marika kommer.
Ha´re bra, hej!

Tidigare inlägg
RSS 2.0