Dagarna bara springer förbi, samtidigt som det går så segt och sakta.
Loijsan sa något tänkvärt och skrämmande, nu går vi alla och väntar på en begravning.
Sen finns det inte mycket mer att vänta på. Det är då resten av livet börjar utan henne.

Dagar Mili och loijs va här bara svischade förbi, hann bara säga hej innan det var dags att säga hej då
kändes det som. Det blev så tomt när de åkte hemåt, la mig på soffan och var bitter och somnade
av tristess. Så jävla dåligt.

Satt och kollade på gamla konversationer på facebook, sög till i magen när jag såg hennes namn där.
Läste igenom allt tok vi skrivit om, helt galet. Det är helt ofattbart det som hänt.

Det spelar ingen roll hur mycket man ältar och tjatar om i princip samma sak så fattar jag inte.
Att någon så stark och levande inte längre är just det, stark o levande är helt ofattbart!


Teo ska följa med på begravningen. Han pratar mycket om henne, frågar om henne och vad som händer härnäst.
Det är inte lätt att svara på allt, han blir dessutom jätteledsen så det är lättast att bara försöka prata om annat
innan det bär iväg helt. Klart att han får svar på sina frågor men mer än så blir det inte direkt.


Ne nu ska jag ta en latte och röka, det är det enda jag gör ordentligt känns det som.