Det finns inget jag kan skriva eller göra som förändrar något, att stå bredvid och se på när någon man älskar och respekterar så högt tar sina sista andetag är en total känsla av maktlöshet.
Jag har ett extremt kontrollbehov, måste övervaka och ha ett finger med i allt.
Att stå bredvid och inte kunna göra någonting, inte ens styra ödet liiite åt det andra hållet, det ger mig panik.
Jag vet, vi vet vad som har hänt.
Vi har fått höra det av flertalet människor.
Kan man acceptera vad det innebär i vardagen?
Rent teoretiskt är det inga frågetecken, en enorm saknad.
Men i praktiken? En vardag utan denna underbara människa? Ofattbart. Bisarrt.

Låtsas som om det inte har hänt bara för att inte bryta ihop igen.
Inbillar mig att allt är som vanligt.
Sen kommer verkligenheten ikapp.
En käftsmäll, vågor av panik och tårar som inte går att hejda.
Gråter tills man knappt kan andas längre.
Hur kan något sånt här hända?
Våran högt älskade som alltid var så varm, bitter och kärleksfull.

Hon fanns alltid där, den fast punkten alla vilsna tonåringar behöver.
När hennes egna barn blivit vuxna och flyttat tog jag och min bror över.
Hon tog alltid emot oss med öppna armar, genom alla år.
Att mina barn inte kommer få växa upp med henne plågar mig.
Hon har funnits där för mig, jämt.
Det finns så mycket fint att berätta om henne, hon var helt fantastisk.
Pendlade mellan bitter och skojfrisk på bara sekunder.

Jag kan ju inbillia mig att jag förstår vad som har hänt.
Men att jag aldrig mer kommer få träffa henne, bli omfamnad av henne kommer jag aldrig acceptera.
Jag saknar dig så det gör ont, jag mår illa av tanken att du är borta.


I mörker och i ljus ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram de bilder där du ler.