Jag kom hem sent igårkväll o lilla T låg vaken på soffan med sin mormor sittandes bredvid.
Oj vilket lyckorus när han fick se att mamma var hemma igen efter så många dagar borta.
Tokmys på hög nivå sen bums i säng igen ;)
Marika vill inte vara själv på sjukhuset vilket är helt förståeligt så det blir dessvärre
ännu en vecka nere i Uppsala utan barn för min del :(
Men barnen finns kvar för alltid och detta är bara tillfälligt och jag vill väldigt gärna finnas där
för Marika när hon är i så stort behov av någon nära.
Idag flyttades Marika från Thoraxintensiven till Njurmedicinska avdelningen, allt har gått framåt
väldigt fort och läkare/ssk/usk kallar detta en riktig solskenshistoria.
Alla är alldeles häpnade över Marika vilja att bli frisk och hon har förvånat personalen gång
på gång genom att verkligen visa att hon inte tänker låta sig rubbas av denna hemska elaka sjukdom!
Men som sagt går det framåt och hon är så himla stark trots att hon är så sjuk fortfarande.
Om tre timmar går mitt tåg ner till Uppsala och underbara Elizabeth möter upp mig vid stationer
och öppnar deras hem för mig även denna vecka, underbara familj!
Hon skickade med en trehjuling till Tilia hem igår, stora ögon som började trampa imorse med
största leendet på länge :)
Innan vi åkte hem bjöd hon oss alla på middag och fick träffa pappa igen för första gången på många många år, Mikaela och Patrick var också med :)
Men nu ska ja spendera tiden som är kvar med mina älskade innan jag ska bege mig iväg igen.
Ha´re bra, hej!

Marika har de senaste dagarna gjort stora framsteg!
Hon är så himla stark och duktig dom klarar sig igenom det här.
Idag kopplades lungmaskinen bort och hon syresätter blodet via respiratorn bara.
Lycka på hög nivå!
Imorgon åker jag tillbaka ner till henne och stannar till fredag!
Hoppas på många fler framsteg.
Älskade, älskade Marika <3

Idag är det 13 dagar sen Marika insjuknade.
Varenda liten tanke de senaste 13 dagarna har varit om Marika.
De första dagarna gick det väldigt fort, hon blev sämre och sämre.
Sen efter 3 dagar när hon nästintill inte kunde bli sämre stod allt bara still.
Flera dagars oro över varför hon blivit så sjuk, hur kan en så ung och annars frisk människa
bara plötsligt insjukna sådär? Att vara ovetandes är det mest frustrerande nästan.
Bara tanken på att underbara Marika plötsligt blev så sårbar har fått mig att kräkas flera gånger om.
Jag kan inte fatta hur man har fått dagarna att gå, men helt plötsligt är det kväll igen och
innan man vet ordet av det har det gått två veckor.
Jag har verkligen tur som har en så underbar familj som finns här jämt, och alla andra underbara människor som tänker på Marika.
Imorgon ska jag äntligen träffa henne igen, när jag är van att hon är här nästan dagligen har
den här saknaden varit outhärdlig.
Älskade underbara Marika, jag vill inget hellre än att hon blir frisk och kommer hem igen <3

Då en hel del hänt den senaste tiden som påverkat mig väldigt mycket
har jag bestämt att lösenordsskydda bloggen,
så att de som står mig nära men ändå är långt borta kan ta del av mina tankar runt
allt detta.
Så om du vill ha lösenordet är det bara lämna en kommentar eller skicka ett mail
[email protected]
Och ta det absolut inte personligt om jag inte vill dela ut det, det är av respekt och hänsyn till mina hjärtan isf.

Ha´re bra, hej!

Älskade Marika.
Var stark och kämpa.
Jag finns alltid vid din sida.
Jag älskar dig.

Barnen som nästintill aldrig är sjuka har åkt på värsta dunderförkylningen.
Teo hostar hela nätterna och näsan rinner konstant. Tille har fullt upp med att nysa
och hostar också hela nätterna.
Tidigare idag var barnen rastlösa och massa spring i benen, tänkte gå ut bara en liten sväng så dom
skulle få lite frisk luft och några solstrålar på sig.
Hann bara precis utanför dörren så fick Teo värsta hostattacken och kräktes ner mattan som ligger framför dörren. Han blev helt förtvivlad, men vägrade gå in.
Vi tog en kort promenad till mamma med Nina som kom imorse sen hem igen.
Nu har båda barnen hostat ikapp och jag har gjort slut på minst 50 våtservetter, båda är alldeles röda om näsan så varken toalettpapper eller näsdukar är vidare skönt.
Nu springer båda barnen omkring och driver varandra till vansinne, då menar jag bokstavligen.
Tille blir galen och står och sliter sig i håret o tre sekunder senare är det Teo som står och skakar av ren frustration. Ja det är tur att dom har sån glädje av varandra, ibland åtminstone.

Patrick åkte till Camilla och affären en snabbis med pappa så nu sitter jag och hoppas att dom återvänder
bra nog fort för dessa barn är utöver mitt tålamod idag.
Teo har förtillfället låst in sig på toaletten för att göra nr 2 och Tilia står utanför och skriker "Bajsar hårt Beeoo?!"
Nu kommer hon och muttrar surt "Dumheter Beo bajsa", sur över att hon inte får komma in på toaletten.
Måste styra upp det här innan det slutar i ett fullt utvecklat fistfight.
Ha´re bra, hej!

Grattis älskade Tilia på din 2-årsdag!

 

Inte ens en minut gammal :)

Ett år.

Två år.

 

 

Det är ju helt sjukt hur snabbt tiden går, hur ofta man sitter och ser tillbaka på bilder

och tänker; "Vafan har jag gjort de senaste åren egentligen?"

Det är helt underbart att se hur Tilia har blivit en helt fantastisk flicka,

från en ständigt skrikande baby till en känslig omtänksam flicka.

Det är ett rent nöje att vara din mamma, flicksnärta!

 

Ha´re bra, hej!