dörrkarm, dagis, drygast.

Dagen började inte på det bästa sättet direkt.
Teo blev hysterisk när jag inte gick upp ur sängen direkt när han sa åt mig.
När vi kommer ner ska han springa fort in i köket och slår huvudet i dörrkarmen.
Samma sida som han redan har sår och är svullen på.
Sen skulle vi till dagis, kommer dit å det är helt tomt. Inte en enda fröken som kommer
och tar emot honom. Vi var ca 5 minuter tidiga men ändå. Efter lite mer är 20 minuter kom iaf fröknarna och några barn.
Men under den tiden hade Teo redan lyckats tjata ihjäl mig fyra ggr om.
Så jag känner inte alls någon lust att göra nånting förutom att vara bitter idag vilket inte går när man hör
denna vackra kråksång från snorpan =)
Hon ligger och pratar med sin lilla elefant, dom har visst en hel del att ta igen låter det som ;P

Teo blir bara trotsiga och bråkigare för varje dag som går. När ska det här vända?
Jag känner mig som världens tjatigaste mamma och jag gör inget annat än tillrättavisar och upprepar samma ord hela hela tiden. Nej, nej, nej och åter igen nej.
När ska jag få vara den där roliga lekmamman som inte bara tjatar och blir osams med T?
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig det här för två år sen.
När ett barn föds och man får upp det på bröstet, vått, halt och oförstört är det lätt att lura sig själv.
Aldrig kan jag bli arg på dig mitt älskade barn.
Aldrig ska jag gräla med dig, aldrig ryta så att fönstrena skallrar.
Alltid ska jag älska dig så som nu, villkorslöst och oförställt och utan reservationer.
Ditt rynkiga tryne, din tillplattade näsa och dina små små fingrar som greppar mitt pekfinger och håller mitt hjärta.
Och så blir du två eller tre och vi tittar på varandra vi som satte dig till världen och tänker; vad gjorde vi för fel?
Är du inte den mest ouppfostrade unge som någonsin har rymt på Coop, vält ett mjölk­paket, hällt grönt poolvatten över din bebissyster?
Det känns ju så. Hur arga har vi inte blivit på dig? Ibland blir vi så arga att vi är tvungna att snurra ett varv med kroppen för att inte ramla bakåt.
Du lyssnar inte. Vi ber dig. Du lyssnar inte. Vi ber dig igen. Du lyssnar inte. Vi ber dig på SKARPEN.
Du lyssnar inte och kastar ner en fjärrkontroll i golvet och ler uppstudsigt.
Alla har vi haft förbjudna tankar, det är mänskligt. Men alla tar inte steget från en fantasiomgång och verkställer den i form av en örfil eller luggning eller spark där bak.
Jag tror att det är vidrigt vanligt att folk slår sina barn. Jag tror att ungar får spö hela tiden på ett eller annat sätt, mer eller mindre.
Men jag tror att barn far illa på andra sätt som är långt mer skadligt. Och alls inte förbjudna.
Vem som helst kan kränka ett barn. Vem som helst kan knäcka ett barn som en torr kvist på marken i augustiskogen. Det är inte särskilt svårt alls.
Men tillåtet är det.

Oavsett hur trotsig, bråkig och uppkäftig våran Teo är älskar vi honom nått så enormt! Jag hoppas bara att den här perioden kommer gå över inom en snar framtid för det känns som om det tär på våran relation till varandra.
Visst det är säkerligen någonting som alla barn går igenom nån gång under deras uppväxt men just nu känns det hopplöst.
Aldrig har jag varit så stolt som när våran älskade Teo föddes. Men ingen annan har fått mig att känna sån frustration som det lilla gossebarnet.
Oändligt älskad och alldeles unik, han kommer alltid förbli min lilla bebis!

Nu ska ja baka lite bullar så vi kan fika lite när Teo kommer hem från dagis!
Nybakade vaniljbullar är en klar favorit hos Teo.
Men jag tror nog att jag gör det mest för min skull, jag mår bättre av att se han nöjd och belåten stundvis iaf =)

uscha mycket gnäll från min sida idag, som sagt ingen bra start på dagen men nu ska det nog ordna upp sig.
Ha´re bra, hej!