Lika stormigt ute som det är mellan mig och Patrick nu.
Inte alls roligt när det blir sån här svacka, och det har hållt i sig länge nu...
Herrn är lika likgiltig som vanligt, ingenting som påverkar honom förän det är försent.
Efter ett flertal försök att få honom att iaf försöka jobba på dom vardagliga bekymmer vi stöter på ger jag nu upp, det är lönlöst och det påverkar hela familjen.
Jag vet inte va jag ska säga eller göra längre, jag har försökt med allt.
Men å andra sidan måste man ju ha det dåligt ibland för att det sen ska kunna bli riktigt bra igen, eller..?
Försöker bara hålla hoppet uppe, om det nu är möjligt.
Det går liksom inte att prata me honom för då säger han bara att han inte vet hela tiden.
Om jag sen frågar han nånting via telefon svarar han inte, han bryr sig helt enkelt inte förän det är försent.
Jävligt tråkigt och extremt utmattande i längden.

Nu ska jag iaf ta hand om ungarna här, Martin är också här och leker efter dagis lite.
Patrick är för tillfället i Gävle tror jag, eller så kanske han är med Tomas, jag vet faktiskt inte. Som vanligt...

Ha´re bra, hej!