Jag är en ganska självdestruktiv människa.
Jag gnäller onödigt mycket över saker jag varken kan påverka eller vill ändra på.
Jag är en fruktansvärt svår människa att leva med, och jag tycker att alla andra
får skylla sig själv som har med mig att göra. Det måste vara karma, dom förtjänar det!


Jag är nog den mest paranoida människa världen skådat, jag tror inte det finns någon
som kan ta hand om mina barn lika bra som jag själv så därför kan jag inte heller
lämna det ansvaret till någon annan, möjligtvis kortare stunder till deras pappa och dagis när jag måste till skolan.
Första natten jag sov utan min älskade Teo var när jag födde Tilia, mina planer sprack
när hon vägrade komma på dagtid och istället föddes elva på kvällen så jag blev tvungen att
sova kvar på förlossningen men stack som ett bi direkt morgonen efter.
Jag längtar och ser fram emot den dagen jag får riktig egentid med min älskade sambo, men
samtidigt måste jag ju vara realistisk: Vem är då kapabel att ta hand om mina älskade barn?!

Min son sitter i skrivande stund och leker med sin systers barbie, det är sånt vi gör i smyg på morgonen när
pappa i huset fortfarande sover. Han skulle flyga i taket, han håller väldigt hårt på sin bild av könsrollerna.
Bilar till T och dockor till Mini. Var det så när jag var liten? Jag vill minnas att jag lekte hårda tuffa lekar med min storebror som involverade både svärd och bilar med enorma däck, ändå tycker jag att jag blev liksom duglig.
Men för husfridens skull leker vi i smyg. Teo, jag och Barbie.

Klockan börjar närma sig dagisdags och jag ska än en gång se MIN älskade Mini slänga sig i armarna på hennes dagisfröken o skita fullständigt i mig. Förrädare.

Teo kom nu och hade slitit av Barbie benen. Han säger att Tilia får köpa en hårdare annars kommer han ha sönder alla. Lika bra o laga den innan Mini kommer ner o låter som en skadeskjuten kråka när hon får se sin barbie.

Dagis va de ja.
Ha´re bra, hej!