Barnen har turats om att vakna tidigt de senaste dagarna.
Senast fem är det en av dom som ska upp o börja härja.
Vi har varit skonade från ruggigt tidiga mornar så det här kom som en käftsmäll.
Nu har jag visserligen börjat blivit van med deras nya rutiner, tackolov.
Imorse var det Teo som vaknade tidigt, ner och kollade på tv.
Han höll sig lugn en timme men sen startade dagens bravader.
De dagliga diskussionerna om allt självklart i hans liv, som han bara måste försöka ändra på
utifall vi någon gång släpper efter.
Men nej lilla Teo, du får inte hoppa i soffan idag heller.
Du får inte chips till frukost.
Fruktstund innebär inte snickerkaka och saft.
Tilia tycker fortfarande inte att det är skönt när du slår henne i magen.
Osv i all oändlighet, eller åtminstone tills kvällningen kommer och han slår igen sina blå.
Nu sover Tilia, Teo är fruktansvärt trött han också och har frivilligt lagt sig under en filt på soffan och vilar.
Alldeles lugnt och skönt med andra ord, ska därför ta en kopp kaffe innan jag skurar golvena.
Saknar min älskade faster och hennes familj. Jag hoppas att dom alla kan komma när Tille fyller år,
det vore alldeles utomordentligt.
Det blir stor kontrast när man har bott med varandra och det blivit utbytt mot nästintill daglig telefonkontakt istället. Inte riktigt samma sak :/
O älskade farmor, ojojoj va jag saknar henne. Underbara farmor anka <3
Usch nu ska jag sluta tänka på alla jag saknar innan min kaffestund förvandlas till snyftstund.
Ha´re bra, hej!