Otroligt oengagerad bloggare.
Pinsamt. Riktigt länge sen jag skrev här sist.
Men kan ju passa på nu när det ploppa upp i huvudet att jag faktiskt bloggat och tyckte det var väldigt givande, för min egen del!
Att få skriva av sig om händelser, tankar och annat känns skönt.
Idag startar vi nedräkningen till turkietresan, 24 dagar kvar.
Jäklar va fort det har gått, hela sommaren.
Jag har jobbat o Patrick har både jobbat och hunnit haft semester. Sista veckan på hans semester nu sen börjar allvaret igen för både barnen och oss.
Teo hinner gå en vecka på dagis ungefär sen är det dags för inskolning på fritids, helt jävla galet att han redan börjar i förskoleklass PÅ EN SKOLA! Där det är massor av större barn, går från att vara äldst till att vara yngst över natten.
Det blir nog en stor omställning men jag hoppas så innerligt att det ska gå bra för honom!
Han hinner gå i skolan en vecka sen sticker vi, tillsammans med Emma, Fredrik o deras barn, Marika och Mikaela också.
Ska försöka ordna någon form utav hundvakt också, i tid för en gångs skull. Alltid ska allt göras i sista sekund.
Teo fyller år på lördag så då blir det barnkalas, införskaffade en sockervaddsmaskin o tänkte att ja va fan det måste ju gå hem hos ungarna! Ja mycket riktigt det gjorde det, men fyfasiken vilket slavarbete att stå o toksnurra på den där pinnen för att få till en halvful sockervaddsliknande skapelse.
Öva, Öva, Öva sen jäklar kan jag hyra in mig på närmsta cirkus :)
Pappa fyller 50 år snart, älskade pappa <3 Hoppas han blir nöjd med dagen och presenterna!
Eftersom jag är helt säker på att inte P läser min blogg kan jag ju skriva här om sånt han inte ska få veta. Han fyller också år snart o då tänkte jag ge honom biljetter till Magnus Betnér och Soran Ismails standup i Gävle i oktober. En skam för Sverige, det är nog riktigt bra när det är två duktiga som slagit ihop sig o dragit ut på turné.
Tilia, älskade Tilia. Flicksnärtan är som en virvelvind av känslor och fantasier, vilken underbar ålder! Hon har alltid någon att säga, tillägga eller tänka o tycka. O klok är hon också, mycket stolt över min lilla sockerärta!
Ne hualigen, nu får det räcka för den fär gången, o så kanske det inte dröjer lika länge innan det blir några rader igen :)
Ha´re bra, hej!
Men kan ju passa på nu när det ploppa upp i huvudet att jag faktiskt bloggat och tyckte det var väldigt givande, för min egen del!
Att få skriva av sig om händelser, tankar och annat känns skönt.
Idag startar vi nedräkningen till turkietresan, 24 dagar kvar.
Jäklar va fort det har gått, hela sommaren.
Jag har jobbat o Patrick har både jobbat och hunnit haft semester. Sista veckan på hans semester nu sen börjar allvaret igen för både barnen och oss.
Teo hinner gå en vecka på dagis ungefär sen är det dags för inskolning på fritids, helt jävla galet att han redan börjar i förskoleklass PÅ EN SKOLA! Där det är massor av större barn, går från att vara äldst till att vara yngst över natten.
Det blir nog en stor omställning men jag hoppas så innerligt att det ska gå bra för honom!
Han hinner gå i skolan en vecka sen sticker vi, tillsammans med Emma, Fredrik o deras barn, Marika och Mikaela också.
Ska försöka ordna någon form utav hundvakt också, i tid för en gångs skull. Alltid ska allt göras i sista sekund.
Teo fyller år på lördag så då blir det barnkalas, införskaffade en sockervaddsmaskin o tänkte att ja va fan det måste ju gå hem hos ungarna! Ja mycket riktigt det gjorde det, men fyfasiken vilket slavarbete att stå o toksnurra på den där pinnen för att få till en halvful sockervaddsliknande skapelse.
Öva, Öva, Öva sen jäklar kan jag hyra in mig på närmsta cirkus :)
Pappa fyller 50 år snart, älskade pappa <3 Hoppas han blir nöjd med dagen och presenterna!
Eftersom jag är helt säker på att inte P läser min blogg kan jag ju skriva här om sånt han inte ska få veta. Han fyller också år snart o då tänkte jag ge honom biljetter till Magnus Betnér och Soran Ismails standup i Gävle i oktober. En skam för Sverige, det är nog riktigt bra när det är två duktiga som slagit ihop sig o dragit ut på turné.
Tilia, älskade Tilia. Flicksnärtan är som en virvelvind av känslor och fantasier, vilken underbar ålder! Hon har alltid någon att säga, tillägga eller tänka o tycka. O klok är hon också, mycket stolt över min lilla sockerärta!
Ne hualigen, nu får det räcka för den fär gången, o så kanske det inte dröjer lika länge innan det blir några rader igen :)
Ha´re bra, hej!
BMW
Jobbar.
Nackdelen med att jobba natt är alla dessa timmar man sitter själv.
Tankar som far fram o tillbaka som en flipperkula på anabola.
Det går liksom inte att stänga av när man inte har något som distraherar.
Funderar på allt mellan himmel och jord, inte fan blir det någon ändring för det.
Är det en ändring jag ens vill ha? Eller är det bra som det är?
Inte fan vet jag, jag blir bara trött på mig själv och denna självömkan.
Gaska upp dig o sluta gnäll. Easier said than done.
Extensiella tankar är det på tok för sent för, ändå går det inte att hejda.
Ooo jag är bara så jävla trött på allt och varken vill eller orkar med någonting just nu!
Usch. Gräv ner mig.
Tisdagmorgon.
En aning utvilad när man haft sexnattsvecka och äntligen fått sova hela natten i sängen, helt själv dessutom.
Patrick är nere o jobbar igen, hoppas och ber till gudarna att detta håller i sig nu. Barnen som är van att pappan skrotar på hemma tycker det är väldigt jobbigt men det är ju en vanesak.
Igår var vi ut till Åsveden en sväng, Ida fyllde 25 och bjöd på fika :) Barnen tycker det är mysigt därute och ett av de få ställen dom frivilligt följer med till utan att sätta sig på tvären.
Väl hemma sen kämpade jag med persiennerna från helvetet, tänkte att jag skulle fixa det medans darling är borta men det fick jag ångra. "Kan kortas av på bredden" stod det så fint, men inte vilket krångel det var. Efter timmar av blod, svett och tårar hänger de äntligen där. Såhär med facit i hand va det väl inte så jävla svårt men jag va på väg att slita av mig håret igår, på riktigt!
Nu ligger Teo och spelar lego på soffan och Tilia donar med sina dockor så jag ska krypa ner bredvid Teo o mysa lite innan det är dags att sätta fart på den här dagen också ;)
Ha´re bra, hej!
Patrick är nere o jobbar igen, hoppas och ber till gudarna att detta håller i sig nu. Barnen som är van att pappan skrotar på hemma tycker det är väldigt jobbigt men det är ju en vanesak.
Igår var vi ut till Åsveden en sväng, Ida fyllde 25 och bjöd på fika :) Barnen tycker det är mysigt därute och ett av de få ställen dom frivilligt följer med till utan att sätta sig på tvären.
Väl hemma sen kämpade jag med persiennerna från helvetet, tänkte att jag skulle fixa det medans darling är borta men det fick jag ångra. "Kan kortas av på bredden" stod det så fint, men inte vilket krångel det var. Efter timmar av blod, svett och tårar hänger de äntligen där. Såhär med facit i hand va det väl inte så jävla svårt men jag va på väg att slita av mig håret igår, på riktigt!
Nu ligger Teo och spelar lego på soffan och Tilia donar med sina dockor så jag ska krypa ner bredvid Teo o mysa lite innan det är dags att sätta fart på den här dagen också ;)
Ha´re bra, hej!
Justeja!
Inatt bär det av mot arlanda och okristligt tidigt imorgon lyfter vi :)
Det ska bli sååå himla roligt och jag hoppas vi får två fantastiska veckor!
Barnen är så förväntantsfulla och toklängtar tills vi åker :)
Nu väntas bara en dusch av nyätna barn, lite nagelklippning och dona med det sista innan de ska
hoppa i säng o sova någon timme innan vi åker :)
Iiih, lite smånervös men det går nog kalas.
Dom kan konsten att chocka med att uppföra sig när man minst anar det så
jag hoppas de förstår att de ska hålla sig i skinnet nu :)
Bjussar på en bild från solresor.se på hotellet vi ska till :)
Två månader.
På ett sätt känns det som om det var igår, å andra sidan känns det som en evighet sen.
De sista dagarna innan farmors resa tog slut spelas upp i huvudet på mig allt oftare.
Varför tog jag inte tillvara på de sista dagarna mer än jag gjorde?
Varför var jag inte liite närmre när jag hade chansen?
Varför sa jag inte en extra gång att jag älskar henne enormt?
Varför sa jag till henne att det är nog ingen fara när jag skickade iväg henne med ambulansen?
Varför sa jag God natt, jag älskar dig, vi ses imorgon?, när hon redan var borta när vi sen sågs igen?
Kommer man någonsin sluta älta detta? Kommer det komma en dag då man kan hedra hennes minne istället för att bara sörja och vara ledsen över hennes bortgång?
Om det hade funnits minsta rättvisa i den här äckliga världen hade inte en så högt älskad människa tagits
ifrån oss för tidigt. Det är så många som sörjer och saknar, är det rättvisa?
Mina älskade hjärtan.
Tilia säger ofta ; Mamma, jag är faktiskt ledsen fast jag inte gråter.
Hon saknar henne också, lilla tofflan. Hon har nog bara svårare att sätta ord på allt.
Att visa sina känslor och uttrycka sig.
Teo visar öppet och ofta hur han känner. Han pratar mycket om henne.
Frågar mig ofta om jag också saknar henne. Han har börjat med så djupa funderingar att han emellanåt
skrämmer mig. Lilla älskade Teo, på tok för liten för att behöva utsättas för det här.
Huvudsaken för mig är att vi pratar om henne, håller henne vid liv i våra minnen så
barnen minns henne som den fantastiska kvinna hon var.
Hon ville inget hellre än att se alla dessa småttingar växa upp, och jag är säker på att hon kämpade
i det tysta in i det sista för att det skulle bli så.
Älskade älskade farmor. Vi saknar dig så fruktansvärt...
Hon saknar henne också, lilla tofflan. Hon har nog bara svårare att sätta ord på allt.
Att visa sina känslor och uttrycka sig.
Teo visar öppet och ofta hur han känner. Han pratar mycket om henne.
Frågar mig ofta om jag också saknar henne. Han har börjat med så djupa funderingar att han emellanåt
skrämmer mig. Lilla älskade Teo, på tok för liten för att behöva utsättas för det här.
Huvudsaken för mig är att vi pratar om henne, håller henne vid liv i våra minnen så
barnen minns henne som den fantastiska kvinna hon var.
Hon ville inget hellre än att se alla dessa småttingar växa upp, och jag är säker på att hon kämpade
i det tysta in i det sista för att det skulle bli så.
Älskade älskade farmor. Vi saknar dig så fruktansvärt...
Sleepless.
Påsarna under ögonen har växt till samma size som ica-kassar.
Nätterna jag jobbar är de bästa nätterna, så länge jag har folk omkring mig
kan man ha tankarna på annat.
Men väl hemma har mitt ständiga sömnbehov försvunnit och istället går det bara inte.
Vaken långt in på natten sen upp i ottan, rimmar dåligt och börjar verkligen påverka hela vardagen.
Med älskade P´s andetag strömmandes på ryggen ligger jag och minns hennes röst.
Önskar att jag bara kunde få prata med henne, höra henne säga att jag ska krama barnen ifrån henne,
att hon saknar oss och att hon älskar oss, höra henne fråga om jag pratat med annlouise, hur jag jobbar de
närmsta dagarna, vad vi ätit till middag.
Jag vill bara höra henne säga att allt kommer bli bra tillslut.
Känna lukten av henne och höra hennes hesa skratt.
Skulle verkligen vilja ha annlouise här nu, tröttsamt att älta själv.
Nätterna jag jobbar är de bästa nätterna, så länge jag har folk omkring mig
kan man ha tankarna på annat.
Men väl hemma har mitt ständiga sömnbehov försvunnit och istället går det bara inte.
Vaken långt in på natten sen upp i ottan, rimmar dåligt och börjar verkligen påverka hela vardagen.
Med älskade P´s andetag strömmandes på ryggen ligger jag och minns hennes röst.
Önskar att jag bara kunde få prata med henne, höra henne säga att jag ska krama barnen ifrån henne,
att hon saknar oss och att hon älskar oss, höra henne fråga om jag pratat med annlouise, hur jag jobbar de
närmsta dagarna, vad vi ätit till middag.
Jag vill bara höra henne säga att allt kommer bli bra tillslut.
Känna lukten av henne och höra hennes hesa skratt.
Skulle verkligen vilja ha annlouise här nu, tröttsamt att älta själv.
Karma.
Resan bokad och betald, i september åker vi till turkiet.
Vi toklängtar redan allihopa, det ska bli så skönt att komma bort från
vardagen och få ett avbrott från allt jävla elände om så bara för en stund.
Sorg och saknad stannar dock inte hemma, men jag hoppas vi får det bra trots det.
Senaste dagarna har varit tuffa, hittat massor av gamla födelsedagskort till både mig och barnen
ifrån henne. Hennes digitala bokstäver som skrivit "Grattis Tilia på din 3-årsdag önskar farmor Fagersta och Reidar."
har fått mig att brista ut i gråt ett flertal gånger bara idag.
Jag insåg att jag har fått mitt sista vykort ifrån henne. Väntar dock fortfarande på att hon ska ringa.
Jag och loijs köpte varsitt smycke med ett delbart hjärta och la ena halvan till henne och har en varsin halva själv.
Tidigare stod jag i duschen och Teo satt på toalettstolen och pratade med mig.
Efter en stund sa han: "Om man älskar farmor Fagersta jättemycket får man gråta mamma, och duscha med halsbandet på." Älskade Teo, hennes bortgång tar hårt på honom.
Han pratar mycket om henne och ofta är han orolig att jag ska bli ledsen om han t.ex råkat fråga om jag pratar med henne i telefonen innan han kommer på sig att det inte går.
Han var helt fantastisk på begravningen, jätteledsen var han men det gick väldigt bra.
Han köpte en stor solros som han ville lägga på skattkistan sa han, så det fick han göra.
Och ett kuvert med en teckning han gjort.
På hemvägen såg han lite lurig ut och säger efter en liten stund att han ville öppna skattkistan och bara gosa en snabbis med farmor fagersta men det fick man inte göra.
Ne usch nu ska ja göra mig klar för en jobbnatt.
Vi toklängtar redan allihopa, det ska bli så skönt att komma bort från
vardagen och få ett avbrott från allt jävla elände om så bara för en stund.
Sorg och saknad stannar dock inte hemma, men jag hoppas vi får det bra trots det.
Senaste dagarna har varit tuffa, hittat massor av gamla födelsedagskort till både mig och barnen
ifrån henne. Hennes digitala bokstäver som skrivit "Grattis Tilia på din 3-årsdag önskar farmor Fagersta och Reidar."
har fått mig att brista ut i gråt ett flertal gånger bara idag.
Jag insåg att jag har fått mitt sista vykort ifrån henne. Väntar dock fortfarande på att hon ska ringa.
Jag och loijs köpte varsitt smycke med ett delbart hjärta och la ena halvan till henne och har en varsin halva själv.
Tidigare stod jag i duschen och Teo satt på toalettstolen och pratade med mig.
Efter en stund sa han: "Om man älskar farmor Fagersta jättemycket får man gråta mamma, och duscha med halsbandet på." Älskade Teo, hennes bortgång tar hårt på honom.
Han pratar mycket om henne och ofta är han orolig att jag ska bli ledsen om han t.ex råkat fråga om jag pratar med henne i telefonen innan han kommer på sig att det inte går.
Han var helt fantastisk på begravningen, jätteledsen var han men det gick väldigt bra.
Han köpte en stor solros som han ville lägga på skattkistan sa han, så det fick han göra.
Och ett kuvert med en teckning han gjort.
På hemvägen såg han lite lurig ut och säger efter en liten stund att han ville öppna skattkistan och bara gosa en snabbis med farmor fagersta men det fick man inte göra.
Ne usch nu ska ja göra mig klar för en jobbnatt.
Men vafan!
Dagarna bara springer förbi, samtidigt som det går så segt och sakta.
Loijsan sa något tänkvärt och skrämmande, nu går vi alla och väntar på en begravning.
Sen finns det inte mycket mer att vänta på. Det är då resten av livet börjar utan henne.
Dagar Mili och loijs va här bara svischade förbi, hann bara säga hej innan det var dags att säga hej då
kändes det som. Det blev så tomt när de åkte hemåt, la mig på soffan och var bitter och somnade
av tristess. Så jävla dåligt.
Satt och kollade på gamla konversationer på facebook, sög till i magen när jag såg hennes namn där.
Läste igenom allt tok vi skrivit om, helt galet. Det är helt ofattbart det som hänt.
Det spelar ingen roll hur mycket man ältar och tjatar om i princip samma sak så fattar jag inte.
Att någon så stark och levande inte längre är just det, stark o levande är helt ofattbart!
Teo ska följa med på begravningen. Han pratar mycket om henne, frågar om henne och vad som händer härnäst.
Det är inte lätt att svara på allt, han blir dessutom jätteledsen så det är lättast att bara försöka prata om annat
innan det bär iväg helt. Klart att han får svar på sina frågor men mer än så blir det inte direkt.
Ne nu ska jag ta en latte och röka, det är det enda jag gör ordentligt känns det som.
Loijsan sa något tänkvärt och skrämmande, nu går vi alla och väntar på en begravning.
Sen finns det inte mycket mer att vänta på. Det är då resten av livet börjar utan henne.
Dagar Mili och loijs va här bara svischade förbi, hann bara säga hej innan det var dags att säga hej då
kändes det som. Det blev så tomt när de åkte hemåt, la mig på soffan och var bitter och somnade
av tristess. Så jävla dåligt.
Satt och kollade på gamla konversationer på facebook, sög till i magen när jag såg hennes namn där.
Läste igenom allt tok vi skrivit om, helt galet. Det är helt ofattbart det som hänt.
Det spelar ingen roll hur mycket man ältar och tjatar om i princip samma sak så fattar jag inte.
Att någon så stark och levande inte längre är just det, stark o levande är helt ofattbart!
Teo ska följa med på begravningen. Han pratar mycket om henne, frågar om henne och vad som händer härnäst.
Det är inte lätt att svara på allt, han blir dessutom jätteledsen så det är lättast att bara försöka prata om annat
innan det bär iväg helt. Klart att han får svar på sina frågor men mer än så blir det inte direkt.
Ne nu ska jag ta en latte och röka, det är det enda jag gör ordentligt känns det som.
Vit lilja.
Det har inte varit någon vidare uppdatering på sista tiden.
Har inte haft någon lust eller behov av att skriva av mig, men nu kommer det antagligen igång igen.
Har inte haft någon lust eller behov av att skriva av mig, men nu kommer det antagligen igång igen.
Det finns inget jag kan skriva eller göra som förändrar något, att stå bredvid och se på när någon man älskar och respekterar så högt tar sina sista andetag är en total känsla av maktlöshet.
Jag har ett extremt kontrollbehov, måste övervaka och ha ett finger med i allt.
Att stå bredvid och inte kunna göra någonting, inte ens styra ödet liiite åt det andra hållet, det ger mig panik.
Jag vet, vi vet vad som har hänt.
Vi har fått höra det av flertalet människor.
Kan man acceptera vad det innebär i vardagen?
Rent teoretiskt är det inga frågetecken, en enorm saknad.
Men i praktiken? En vardag utan denna underbara människa? Ofattbart. Bisarrt.
Låtsas som om det inte har hänt bara för att inte bryta ihop igen.
Inbillar mig att allt är som vanligt.
Sen kommer verkligenheten ikapp.
En käftsmäll, vågor av panik och tårar som inte går att hejda.
Gråter tills man knappt kan andas längre.
Hur kan något sånt här hända?
Våran högt älskade som alltid var så varm, bitter och kärleksfull.
Hon fanns alltid där, den fast punkten alla vilsna tonåringar behöver.
När hennes egna barn blivit vuxna och flyttat tog jag och min bror över.
Hon tog alltid emot oss med öppna armar, genom alla år.
Att mina barn inte kommer få växa upp med henne plågar mig.
Hon har funnits där för mig, jämt.
Det finns så mycket fint att berätta om henne, hon var helt fantastisk.
Pendlade mellan bitter och skojfrisk på bara sekunder.
Jag kan ju inbillia mig att jag förstår vad som har hänt.
Men att jag aldrig mer kommer få träffa henne, bli omfamnad av henne kommer jag aldrig acceptera.
Jag saknar dig så det gör ont, jag mår illa av tanken att du är borta.
I mörker och i ljus ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram de bilder där du ler.
Jag har ett extremt kontrollbehov, måste övervaka och ha ett finger med i allt.
Att stå bredvid och inte kunna göra någonting, inte ens styra ödet liiite åt det andra hållet, det ger mig panik.
Jag vet, vi vet vad som har hänt.
Vi har fått höra det av flertalet människor.
Kan man acceptera vad det innebär i vardagen?
Rent teoretiskt är det inga frågetecken, en enorm saknad.
Men i praktiken? En vardag utan denna underbara människa? Ofattbart. Bisarrt.
Låtsas som om det inte har hänt bara för att inte bryta ihop igen.
Inbillar mig att allt är som vanligt.
Sen kommer verkligenheten ikapp.
En käftsmäll, vågor av panik och tårar som inte går att hejda.
Gråter tills man knappt kan andas längre.
Hur kan något sånt här hända?
Våran högt älskade som alltid var så varm, bitter och kärleksfull.
Hon fanns alltid där, den fast punkten alla vilsna tonåringar behöver.
När hennes egna barn blivit vuxna och flyttat tog jag och min bror över.
Hon tog alltid emot oss med öppna armar, genom alla år.
Att mina barn inte kommer få växa upp med henne plågar mig.
Hon har funnits där för mig, jämt.
Det finns så mycket fint att berätta om henne, hon var helt fantastisk.
Pendlade mellan bitter och skojfrisk på bara sekunder.
Jag kan ju inbillia mig att jag förstår vad som har hänt.
Men att jag aldrig mer kommer få träffa henne, bli omfamnad av henne kommer jag aldrig acceptera.
Jag saknar dig så det gör ont, jag mår illa av tanken att du är borta.
I mörker och i ljus ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram de bilder där du ler.
Älskade.
Vissa dagar gör det bara så ont och saknaden växer sig större.
Älskade underbara du, mitt livs största förlust.
Jag skulle göra allt i världen för att kunna spola tillbaka tiden o
kämpa in i det sista för din skull.
Om jag bara kunde få en chans till skulle jag offra allt.
Du är saknad älskade hårboll.
Nytt år.
Mitt enda nyårslöfte får bli att vid varje tillfälle ta vara på tiden jag har med mina nära och kära.
Har under året haft hjärtat utanpå kroppen för många gånger, som om marken jag stått på öppnat sig
till ett enormt stort hål. Först när våran älskade Marika blev svårt sjuk och sen när Mattias skrämde slag på oss alla genom att fördärva sitt ansikte.
2011 har inte varit det bästa året, snarare tvärtom.
Jag har jobbat massor, pluggat och knappt hunnit se hur underbart mitt liv är bara jag sätter mig ner
och släpper allt.
Våra barn är fanstastiska, vi har verkligen lyckats forma dom till otroliga individer som är enastående på alla tänkbara sätt. (Ja en sista gång på året får jag briljera över våra otroliga barn.)
Trots massor av jävla motgånger har detta år stärkt mig.
Jag är massor av erfarenheter rikare och jag har verkligen lärt mig att ta tillvara på varenda minut jag
får med mina nära.
2012 ska bli fullt av lycka, förhoppningsvis massor av stunder tillsammans med alla mina älskade och ett friskt år önskar jag mest av allt.
Nu ska jag mysa ner mig i soffan med min älskade Patrick och bara vara tacksam över att
ännu ett år börjar tillsammans med honom.
Ha´re bra, hej!
Har under året haft hjärtat utanpå kroppen för många gånger, som om marken jag stått på öppnat sig
till ett enormt stort hål. Först när våran älskade Marika blev svårt sjuk och sen när Mattias skrämde slag på oss alla genom att fördärva sitt ansikte.
2011 har inte varit det bästa året, snarare tvärtom.
Jag har jobbat massor, pluggat och knappt hunnit se hur underbart mitt liv är bara jag sätter mig ner
och släpper allt.
Våra barn är fanstastiska, vi har verkligen lyckats forma dom till otroliga individer som är enastående på alla tänkbara sätt. (Ja en sista gång på året får jag briljera över våra otroliga barn.)
Trots massor av jävla motgånger har detta år stärkt mig.
Jag är massor av erfarenheter rikare och jag har verkligen lärt mig att ta tillvara på varenda minut jag
får med mina nära.
2012 ska bli fullt av lycka, förhoppningsvis massor av stunder tillsammans med alla mina älskade och ett friskt år önskar jag mest av allt.
Nu ska jag mysa ner mig i soffan med min älskade Patrick och bara vara tacksam över att
ännu ett år börjar tillsammans med honom.
Ha´re bra, hej!
Sorglig.
Jag har övergett bloggen, tagit lite tjänsteledigt.
Hinner varken med mig själv eller någon annan känns det som och
bloggen ligger inte högt på prioriteringslistan.
I helgen ska vi iaf till tälje, eller iaf jag och någon av barnen.
Passa på att ge barnen lite kvalitetstid med en förälder när tillfället ändå ges.
Lilla Mili har fyllt två år och det ska firas.
Får se vilken av barnen som åker med.
Ha´re bra, hej!
Hinner varken med mig själv eller någon annan känns det som och
bloggen ligger inte högt på prioriteringslistan.
I helgen ska vi iaf till tälje, eller iaf jag och någon av barnen.
Passa på att ge barnen lite kvalitetstid med en förälder när tillfället ändå ges.
Lilla Mili har fyllt två år och det ska firas.
Får se vilken av barnen som åker med.
Ha´re bra, hej!
Roadtrip.
Drog iväg på min allra första miniroadtrip förra veckan.
Packade in båda barnen i bilen och styrde Saaben mot Södertälje.
Stannade till i Uppsala och hämtade upp Mr and Mrs Tics som skulle hämta Flöts bil någonstans.
Efter en snabbvisit i faderns husvagn hoppade barnen glatt in i bilen och for vidare mot Loijsan.
Gooodegud vilken hysterisk miljö, skulle få magsår deluxe av att bo där nere!
Det positiva är att där gäller inga bonderegler som det gör här, dom kan åtminstone köra bil som man ska.
Teo som de flesta vet är Nino fast i mänsklig form gjorde att jag tjatade arslet av mig och
när jag precis var påväg att hoppa från balkongen åkte han och Loijsan på affären en sväng och tillbaka kom en nöjd unge.
På lördagen åkte Patrick och Teo hem, så stannade jag och Tille en natt till.
Trodde det skulle bli ett himla liv om lilla loppan skulle somna själv utan T men det gick kanon.
O lilla Tille och Mili lekte glatt nästan jämt, roligt att se om dom kommer komma överens om några år?
Riktigt tråkigt att åka hem, känns liksom inte som man umgåts färdigt när det är dags att åka.
Men nuuu så väntar vi med spänning på att familjen ska packa sig upp hit inom kort, förhoppningsvis.
Oj såg nu att jag glömde publicera det här inlägget för några dagar sen.
Såå ja gör det nu!
Ha´re bra, hej!
Packade in båda barnen i bilen och styrde Saaben mot Södertälje.
Stannade till i Uppsala och hämtade upp Mr and Mrs Tics som skulle hämta Flöts bil någonstans.
Efter en snabbvisit i faderns husvagn hoppade barnen glatt in i bilen och for vidare mot Loijsan.
Gooodegud vilken hysterisk miljö, skulle få magsår deluxe av att bo där nere!
Det positiva är att där gäller inga bonderegler som det gör här, dom kan åtminstone köra bil som man ska.
Teo som de flesta vet är Nino fast i mänsklig form gjorde att jag tjatade arslet av mig och
när jag precis var påväg att hoppa från balkongen åkte han och Loijsan på affären en sväng och tillbaka kom en nöjd unge.
På lördagen åkte Patrick och Teo hem, så stannade jag och Tille en natt till.
Trodde det skulle bli ett himla liv om lilla loppan skulle somna själv utan T men det gick kanon.
O lilla Tille och Mili lekte glatt nästan jämt, roligt att se om dom kommer komma överens om några år?
Riktigt tråkigt att åka hem, känns liksom inte som man umgåts färdigt när det är dags att åka.
Men nuuu så väntar vi med spänning på att familjen ska packa sig upp hit inom kort, förhoppningsvis.
Oj såg nu att jag glömde publicera det här inlägget för några dagar sen.
Såå ja gör det nu!
Ha´re bra, hej!
